Han kom hit för 23 år sedan och är fortfarande kvar.

Det finns bara ett sätt som spjutkastaren Kim Amb, 29, kan ta OS-medalj i Tokyo på.

Han måste upprepa det som skedde på Gröna Dalens IP i Bålsta en augustidag för länge, länge sedan.

Kim Amb kisar och smakar på känslan. Han lyfter handen framför sig, låtsas att den lämnar kroppen och försvinner upp bland molnen.

– Det är något speciellt med att se saker flyga. Kasta snöboll eller kasta sten. Och spjut… spjut är fint. Man tar ansatsen, kastar och spjutet glider iväg i luften. Utan vibration. Dsss.

För arenapublik är spjutkastning en vertikal upplevelse. Blicken börjar nerifrån vänster, svävar upp i skyn och landar till höger. Kim finner det vackert, men ändå ingenting mot att betrakta spjutet bakifrån, nerifrån, en prick på himlen, med ansträngningen fortfarande bultande i armen.

– Det är en konstig fetisch, men det är något jag gillar. Jag minns när min största idol Andreas Thorkildsen kastade på DN-galan. Han nådde nästan in i straffområdet på andra sidan. Wow. Det går jag igång på.

Det låter nästan sexuellt.

– Ja. Sjukt weird.

Helt vansinnig är inte liknelsen. Spjutkastare är en slags muskulösa professorer som slipar på sitt utövande genom att mixtra med millimetrar och vinklar. Men paradoxalt nog är de bästa kasten rent kroppsliga upplevelser.

Kim Amb jämför med att böja in en frispark eller slå en klockren drive. I ett helt liv grubblar man över hur perfektion ska uppnås, men i stunderna där allt stämmer känns det fullt naturligt, som om kunskapen fanns djupt begraven därinne och bara behövdes lockas fram.

– Man känner direkt när man får på ett riktigt bra kast. Det är bara att sträcka upp armarna för det kommer inte landa på ett tag.

Som i höstas när du kastade ditt pers på 86,03?

– Ja, det kände jag direkt.

Om jag hade frusit tiden precis efter utkastet och frågat hur långt det skulle bli, hade du alltså svarat över 85 meter?

– Absolut. Det är konstigt, men det är effortless. Det är ingenting. Det är som att gå ut och gå. Det går som det ska.

Låt oss ta in platsen vi sitter på.

Bålsta ligger fem mil nordväst om Stockholm. Gröna Dalens idrottsplats är en trivsam oval vars lugn bara störs av ett metalliskt hackande från ett husbygge en bit bort. Det duggar, men vi sitter inne i en barack som Kim själv byggt om till gym.

Första gången han kom hit var han sex år gammal och löparbanorna täcktes av kolstybb. Pappa Björn var gammal friidrottare och kompisarna hängde redan nere på IP, så det var bara att haka på. Kuta runt. Kasta bollar, testa höjd, längd, stafetter.

När leken klockades och mättes visade sig Kim ha fallenhet. 10,30 på 60 meter och 27,38 är alltjämt Bålsta IK:s klubbrekord för barn upp till sju år. Boll byttes till spjut i trettonårsåldern, men den fysiska vällusten av att begripa sporten på djupet dröjde fyra år till.

– Det var sent på sommaren, jag och farsan var härnere på Gröna Dalen och tränade. Det var 25–26 grader, kanonväder, bara shorts och ingen t-shirt. Bopp, så hände det.

Vad hände?

– Jag hade 53 som personbästa men kastade helt plötsligt 58 meter. Bara kollade på pappa. Nu fattar jag. På skol-SM ett par dagar senare gjorde jag 60 meter för första gången. På ungdoms-SM 64 meter. På två veckor ökade jag mitt rekord med tio-elva meter.

Lekte du spjutkastare också?

– Ja, jag täljde pinnar och kastade. Tog stenar. Men pappa är coach och så fort man gick ut på tomten kom han ut och ville ändra på något. Så det blev världens träning fast man bara skulle ut och dra iväg en sten.

Det låter som världens farligaste lek. En rastlös unge kastar stenar och spetsiga pinnar.

– Jadå. Nädå. Det var bara så det var.

Har du alltid haft bra kastarm?

– Ja.

Kastade du stenar längre ut i sjön än kompisarna?

– Jo. När man började träna spjut så var jag betydligt bättre än de flesta. Tills jag kom upp i puberteten. Jag var väldigt sen och liten. Jag var tre-fyra år efter alla andra och började inte växa förrän jag var på andra året i gymnasiet. När jag började gymnasiet var jag 1,53 lång.

Hur var det?

– Det var en riktigt jobbig tid. Från att alltid ha varit på prispallen så kom jag inte till final längre. Hemskt. Jag gjorde inget annorlunda, men de andra hade växt och blivit män och grabbar medan inget hände för mig. Det spelade ingen roll hur mycket jag tog i. Pappa sa åt mig att vara cool, att kämpa på och tänka på tekniken, så skulle resten komma.

Det kunde du tro på?

– Absolut. Eller nej. Jag tyckte att det var skitsnack. Men i slutändan höll jag på med friidrott för att det var roligt. Så jag fortsatte.

Stod du i bar överkropp framför spegeln och borstade tänderna och önskade att du skulle växa?

– Herregud ja. Det minns jag. Liten och späd. Det där var en tuff tid. Dels med idrotten, dels att se ut som en liten tolvåring jämfört med alla klasskamrater. Man var inte mest poppis bland alla brudar.

Kim växte på gymnasiet och resultaten följde efter. Som 18-åring nådde han 69 meter, som 20-åring 78. Året därpå spräckte han 80-vallen och tog sitt första SM-guld.

Hela tiden var Gröna Dalen hemmaplan. Underlaget byttes ut, leken med de spetsiga pinnarna hade sedan länge avtagit, men annars var allt som vanligt.

Så länge kroppen höll.

– Efter 2011 kom problemen med min axel. Jag kunde inte sova på nätterna, tränade på, men det gjorde bara ondare. Fysion Tor Ophdal sa att om jag hade kommit till honom direkt skulle det ha gått att lösa på fyra behandlingar. Nu tog det sex år. Det är för att man är dum.

Vad var felet?

– Överbelastad. Axeln är så komplex i och med att den kan röra sig 360 grader. Blir det tajt så drar den sig åt olika håll och börjar nöta på strukturen. Det var som att alltid gå runt med skavsår. Jag ville inte operera för att det kunde hända mycket dumt, det kunde vara över, så jag gick till olika personer och fick olika besked.

Vem var konstigast?

– En snubbe som… jag inte vet vad han gjorde. Jag låg på en bänk och han förde händerna över kroppen. Han scannade mig. Jag ser jättemycket inflammationer i axeln, sa han, och nuddade mig inte ens. Men det kommer bli bra nu, sa han.

Kändes det så?

– Nej, det kändes skit.

Var det någon sorts shaman?

– Jag vet inte vad. En häxdoktor. Det funkar kanske för någon som placebo, men jag trodde inte riktigt på det. I stället gjorde vi en artroskopi, en titthålsoperation, och rensade olika senor 2016. Läkaren sa att axeln såg bra ut, men att vissa strukturer såg ut som om du gått en tjugorondare i boxning. De var superslitna. Han jämförde med ett utnött rep där det sticker ut trådar som de skrapade bort.

Någon gång under de sex trassliga åren var axeln på topp och spjutet svävade 84,61. Det gällde som personligt rekord i sex år, till hösten 2019 då Kim Amb hade två smärtfria säsonger i ryggen och kastade på en ny nivå.

85,89 på Finnkampen. 86,03 på SM en vecka senare.

– Det var inget perfekt kast. Min estniske coach sa att det var det sämsta 86-meterskast han sett. Trycket gick dit jag ville, men spjutet gick inte rakt utan kom långt ut i sektorn. Det var inte cleant. Det finns några meter till om man får till allt perfekt.

Och några meter till kommer behövas för att ta OS-medalj i Tokyo i sommar. Det är Kim Ambs fasta övertygelse då spelen går i goda spjutförhållanden, utan vind, med två dagars paus mellan kval och final.

Där måste Amb göra något han aldrig gjort förut.

Fast man kan se det på ett annat sätt. Där måste han upprepa vad hans 17-åriga jag gjorde på en träning på Gröna Dalen en augustidag.

– Spjut är komplext, så vi vill göra det så simpelt som möjligt. Folk försöker vrida och vända och höja och sänka. Vi försöker bara ha så mycket fart som möjligt och kasta. Slänga i vänsterbenet och låta armen komma. Precis som den där dagen.