Där andra ser ett glittrande vatten ser Linnea Stensils ett helt liv.

Här har hon snurrat runt i en barnkanot, här har hon lärt sig grunderna, här har hon byggt muskler, här har hon flytt vardagen, här har hon blivit 26 år gammal och ett av våra stora OS-hopp.

Här har hon gjort sitt livs värsta upptäckt.

Pannkakan har krympt.

I Linnea Stensils barndom utgjorde ön en smärre kontinent och sträckan dit ett världshav. Hon var sex år och polokanoten saknade roder, så ett drag på höger sida satte henne i spinn, ett på vänster bytte håll på karusellen, men framåt gick det inte att komma.

Nu är hon en 26 år gammal elitkanotist med uppåt 250 resdagar om året. Men basen är fortfarande Vaxholm nordost om Stockholm.

Linnea huttar. Luften är tre grader, himlen är hög och solen skiner starkt men utan värme. Tvärs över det glittriga vattnet från Kanotsällskapets brygga hukar Pannkakan i all sin oansenlighet. Med vuxenögon är det ingen ö utan en holme beväxt av ett par spensliga träd.

– Den är väldigt liten, men jag kör dit fortfarande om jag behöver en extra runda. Annars paddlar jag mot Långsläpan där vi på somrarna har en tusenmetersbana utlagd. Innanför finns en vik som är femhundra meter där det ofta är lä. Annars kör jag runt några öar.

Ett par damer blundar i solen. En hund brottas mot en nerfallen gren. Två änder bryter tystnaden med ett synkroniserat dyk från bryggan.

– Jag paddlar på många andra ställen, men när det är helt spegelblankt här finns det inget bättre ställe att paddla på, säger Linnea.

Vackrare än Australien, där du just varit på ett långt läger?

– Ja. Paddelvattnet är hundra procent vackrare här, men vädret är mer stabilt där. Och i Australien finns det hajar och skit.

Här finns bara svanar.

– Ja, men de har varit aggressiva och attackerat oss. Borta vid Långsläpan är det en svan som flyger efter och försöker skrämma iväg oss. Min syster höll på att bli attackerad och vågade inte paddla hem en gång.

Vem är tuffast, du eller svanen?

– Om svanen attackerar är den helt klart tuffare. Jag vet inte vad jag skulle göra, Jag vill inte välta i heller, för då kan man inte paddla iväg.

Linnea är den yngsta av tre kanotsystrar. Elin slutade när hon var arton, Julia nådde VM innan hon la av i tjugoårsåldern. Linnea ville bli som dem, hon ville paddla samma farkost som dem, inte den där oregerliga polokanoten.

Första gången det skedde var på tävling. Vaxholms Kanotsällskap behövde poäng i Sankt Erikspaddeln, så i lånad kanot skickades lillsyrran Stensils ut på sin 200 meter långa jungfrufärd.

Hon vann. Hon var den enda tävlande i den yngsta klassen, men såna petitesser var egala för henne. Hon mottog priset och jublade.

– Det var superkul. Jag var väldigt stor och fortsatte att vinna allt utan att träna överdrivet mycket. Jag ville vara med kompisar, spela fotboll, hålla på med friidrott och göra mycket annat.

Gick det att kombinera?

– Ja. Jag kommer ihåg att en kompis hade kalas och så var det tävling samtidigt. Andra föräldrar kanske hade bett mig gå på kalaset, men jag ville först äta en tårtbit och sedan åka till tävlingen, så pappa skjutsade mig.

Linnea Stensils tävlade i flera åldersklasser. Tekniken var kantig men styrkan och frekvensen vägvinnande. Ett ungdoms-SM paddlade hon 21 finaler.

– Men en gång i Luleå blev det för mycket. Jag gick i mål efter ett lopp och det blev helt svart. Det var typ värmeslag och jag svimmade av trötthet. Jag blev rädd men… samtidigt var det coolt att jag kunde ta ut mig så mycket.

Hur gick det med dig?

– Jag låg och var borta och så hällde de i mig resorb. Nästa dag tävlade jag igen och tog medaljer i allt.

Med sin kroppskontroll och styrka blev hon snabbt lika skicklig i friidrott och längdskidor, men när valet behövde göras var kanoten roligast. Några raviner i resultatkurvan finns inte att prata om, men i början av tonåren dök en jämbördig konkurrent upp i Karlstad. Moa Wikberg och Linnea Stensils vann vartannat lopp, en decimeter hit och en dit, fram till att de var 16–17 år och Vaxholmstjejen för första gången anlitade en personlig tränare.

– Linnea har alltid en plats i mitt hjärta, säger den trefaldiga OS-medaljören Susanne Gunnarsson när jag ringer henne.

Vad hjälpte du henne med?

– Vi jobbade stenhårt med hennes teknik för att få tryck i vattnet. Hon paddlade långt ut i draget i stället för att sätta i närmare kanoten och få kraften mer centrerad. Man ska jobba med centrum av magen.

Vad minns du av året då du tränade henne?

– Hon var sprallig. Seriös. Hon hade många privata vänner, utanför kanoten, vilket jag inte hade. Hon tyckte om att gå på händer och kasta med tre bollar. Hon var så jävla sur och grinig när hon skulle köra de tuffa passen. Och så minns jag EM-guldet i Ryssland.

Med tillfixad teknik vann Linnea Stensils 2012 junior-EM ihop med Moa Wikberg på K2 500 meter. Det var Sveriges första JEM-guld på 40 år.

Stensils kvalade in till OS i Rio 2016 och blev sjua. Hon vann i världscupen 2017, knep VM-brons på 200 meter 2018 och tog samma år hem den totala världscupen före danskan Emma Jörgensen.

När SOK i november 2019 presenterade sina första namn till OS i Tokyo fanns Stensils med på samma lista som Sarah Sjöström och Armand Duplantis. Först tävlar hon i K1 200 meter, därefter K1 500 meter.

– Tävlingen går i en hamnbassäng, så det kan vara skvalpigt och blåsigt. När vi var där på för-OS tog jag silver, men det var fullt av fiskar som hoppade. Jag gillar inte när det blir för mycket motvind, när det är ojämna förhållanden, för det blir en mental grej att tänka bort att någon kanske har fördel. Men mest av allt vill jag slippa få en fisk som ligger och sprattlar i kanoten på OS. Då får jag svårt.

Vi tar några steg längs viken. Änderna tröttnar inte på plumsandet, de studsar mellan vattenyta och land. På senare år har Linnea Stensils tröttnat på kringflackandet, säger hon, och skar i höstas ner på resandet. Solen i Florida och Australien byttes mot lysrören i gymmet härhemma. Hon tar 90 kilo i bänkpress och häver sig utan vidare upp med 40 kilo vikter hängande om midjan.

Men styrka är inte allt. Resultaten i höst var svagare än föregående år, så nu grubblar hon över bästa upplägget inför Tokyo. Ett läger i Portugal är inställt till följd av corona, men alternativ finns. Kanske ska hon bjuda in toppkanotister hit till Vaxholm för sparring.

Hur det än blir kommer den här platsen ha betytt massvis inför karriärens hittills största tävling. Linnea Stensils är fostrad i vatten med namn som Långsläpan, Pannkakan, Eriksöstranden och Mistaviken.

Hon pekar åt vänster och minns det värsta hon upplevt i sin barndoms trygga vatten. På en sekund skiftar samtalet karaktär.

– Jag paddlade på en död människa här. Precis borta på andra sidan viken. Det var ett par år sedan, säger hon.

Vad hände?

– På somrarna har vi ibland tävling, så vi hade lagt ut en bana där jag körde fram och tillbaka. Så såg jag något i vattnet, paddlade närmare och märkte att det var en människa.

– Jag trodde först att det var en stor blå tunna som man kan ha under bryggor ibland, för jag hade sett den innan. Men så tog jag en sväng närmare och såg att han hade hår. Det var en människa med blå jacka. Det var precis därborta. Det var obehagligt.

Linnea säger att hon drabbades av panik. Hon paddlade in mot land och varskodde en polis som var på platsen av en tillfällighet. Dödsorsaken känner hon än i dag inte till, men händelsen har satt sina spår.

– Det som var obehagligt var att vi hade pratat om det innan. Att man kan hitta obehagliga saker i vattnet. Det var jobbigt precis då, kommer jag ihåg, och jag paddlar inte där så ofta längre. Allt är mest sorgligt, säger hon.

Reporter

Kristoffer Bergström