På andra sidan jordklotet, i Melbourne i Australien, sitter ett svenskt OS-medaljhopp uppe sent en kväll och pratar drömskt om intervallträningen i diset kring villakvarteret Borsökna i Eskilstuna.

Eller ”helig mark” som Perseus Karlström, 29, kallar det.

– Ställer jag ifrån mig mina flaskor där vet jag att de är kvar när jag kommer tillbaka.

– Borsökna.

Vad hette det, sade du?

Jag frågar flera gånger och skyller eventuellt på den nyss nedladdade applikationen vi använder för att prata med varandra, eftersom ”collect call”  bara existerar på film numera.

Perseus Karlström, bronsmedaljör på 20 kilometer gång på friidrotts-VM i Doha i höstas, upprepar och förklarar tålmodigt var detta ”öken”-nånting ligger.

– Borsökna. Utanför Eskilstuna. Ett bostadsområde. Fast på landet.

I området har det säkert spelats en del landhockey på en och annan garageuppfart, och hoppats höjdhopp i trädgårdarna, men så finns det de som har gått runt, runt runt, och runt, tusen varv, och blivit OS-medaljhopp.

– Mina första minnen av idrott är från när jag var 4–5 år och följde med mamma ut när hon skulle träna. Då cyklade jag efter henne på grusvägarna runt Stora Sundby slott. När vi sedan flyttade till Borsökna hade vi en runda runt sjön. Vi kallade rundan ”sjön”.

Mamma Siv har tävlat i gång i evigheters evigheter, hon har tagit tre VM-guld och för bara några år sedan tog hon, som 60-åring och förbundskapten, ut sig själv till Finnkampen då det inte fanns några bättre alternativ att ställa på startlinjen.

Pappa Enrique, från Mexiko, har tagit VM-medaljer han också, men trots att Perseus föddes in i en riktig friidrottsfamilj var det varken medaljerna eller mästerskapen som en gång i tiden fick honom att börja idrotta.

– Det var nog ett trätåg, minns Perseus.

– Jag visste faktiskt inte ens att varken mamma eller pappa varit så bra förrän jag blev tonåring. Kanske 13–14 någonting. Jag visste däremot att vi hade stora pokaler hemma – som blomkrukor. Men vi har alltid varit väldigt aktiva i min familj, och vi ungar var ju ute hela tiden och höll på med någonting. Cyklade, sprang, lekte. När vi vaknade på morgonen flög vi ut, och så kom vi inte hem igen förrän vi blev inropade för mat.

– Första gången jag tävlade i gång var jag sju år. Det är aldrig någon som har tjatat på mig att jag ska börja, utan det kom när det kom. Jag hade aldrig testat gång innan jag tävlade första gången, men jag hade ju cyklat efter mamma så många gånger, och sett henne, att jag på något vis lärt mig hur man skulle göra.

Minnesbilderna från den första tävlingen är glasklara, trots att det snart gått 23 år.

– Sörmlandsmarschen hette det. Första dagen tävlade vi i Enhörna, andra i Flen. 500 meter.

Och du vann, eller?

– Ja, faktiskt. Och det var nog första gången jag tävlade i någonting överhuvudtaget. Jag minns att det i målområdet stod ett prisbord som man kunde titta till före start, och där fanns ett trätåg som var väldigt fint. ”Det där vill jag vinna”, tänkte jag, men bredvid mig stod en annan kille, en konkurrent, och petade på samma tåg. Jag visste att jag var tvungen att vinna för att få det där tåget.

Tåget har du förstås kvar?

– Absolut, det ligger i en låda på vinden hemma hos mamma.

Om du inte hade vunnit, och gått miste om det där trätåget, då hade det kanske aldrig blivit någon idrottskarriär?

– Det har jag egentligen aldrig reflekterat över, men det är klart att det var en perfekt start. Det var sista tävlingen för året också, och sedan tänkte jag nog inte mer på det. Sedan fortsatte jag att tävla, men jag tränade inte särskilt mycket.

Perseus – eller ”Persy” som han kallas – gjorde som många andra ungar, han höll på med lite allt möjligt som var kul just för stunden.

Han spelade fotboll fram till att han vrickade foten och kom på att det inte var särskilt kul, att spela fotboll alltså, han provade på bordtennis och orientering, och som nioåring började han spela dragspel och spåddes en lysande framtid av sin finske dragspelsmentor.

– Det var nog först i gymnasiet som jag började träna gång seriöst, men trots att jag vunnit mycket när jag var ung hade jag ingen tanke på att bli bäst. Jag höll på med gång för att jag tyckte det var roligt, inte för att bli bäst i världen.

När tänkte du ”fan, tänk om jag skulle ta och bli bäst i världen” första gången?

– Jag vet att jag i någon intervju i lokaltidningen, när min äldsta bror ”Ato” sagt att han ”ville vinna OS”, svarade att jag ”ville vinna VM”. Jag visste inte riktigt vad OS var då, men tyckte VM lät coolt. Men det är klart, så småningom dök det väl upp, och lade sig där i bakhuvudet. Att bli bäst.

När han på en talanguttagning hos Sveriges Olympiska Kommitté 2014 plötsligt hörde sig själv säga just de där orden, ”jag vill bli bäst i världen”, fick han sig en riktig tankeställare till svar.

”Du säger att du vill bli bäst i världen, men du tränar inte tillräckligt mycket för att bli det. Du måste träna så HÄR mycket, så vill du verkligen bli bäst i världen?”.

– Det var ett tillfälle då jag vaknade upp. Varför tränar jag inte mer? Vill jag bli bäst i världen? Jo, jag ville nog ge det en chans. Det var då jag insåg vad som krävs för att utmana världseliten på allvar.

Vad tänkte du när du såg träningsmängden som krävdes?

– Då får jag väl träna mer. Jag behövde dubbla min träningsmängd, och då kände jag verkligen att jag ville ge det en chans.

På ett år gick ”Persy” från 360 timmars träning och 2000 kilometer gång till 536 timmars träning och 3200 kilometer gång året efter, och för varje år behövde han närma sig 5000 kilometer gång om året, alltså runt 100 kilometer i veckan.

Hur mycket han tränar nu vill han inte berätta, det är lika mycket en ”yrkeshemlighet” som degreceptet för stans bästa pizzabagare.

– Om du vill veta exakt hur jag tränar får du träna med mig.

I höstas fick han så utdelning när han gick hem ett VM-brons över 20 kilometer i den extrema värmen i Doha, en bedrift som innebar att han blev förste svenske manlige gångare att ta en VM-medalj, och den förste svenske VM-medaljören sedan Madeleine Svensson tog VM-silver i Tokyo 1991.

När intervjun görs är Perseus Karlström i Melbourne för en lång träningsperiod, han tillhör en internationell träningsgrupp med gångare från bland annat Litauen, Tjeckien, Kanada, Nya Zeeland och Australien som alla tränas av australiensaren Brent Vallance.

Visst låter det som idealiska träningsförhållanden?

Tänk er, att få flyta fram längs en australiensisk landsväg, med en ljummen vind i ansiktet, en känguru skuttande bredvid och Crocodile Dundee-vyer runt omkring.

Men som gångare från Eskilstuna-trakten finns det ett ställe som slår allt.

– I Borsökna gick vi alltid intervaller runt kvarteret där vi bodde. Ett varv är 850 meter. Det är helig plats för mig, för där har jag kört intervaller i hela mitt liv, och det gör jag fortfarande så fort jag kommer hem. Hela familjen har varit här i många, många år och när jag och mina syskon följde med mamma dit var det verkligen ”tripp, trapp, trull” som kom gående.

Han pratar om platsen som ett ställe där han skulle kunna gå med förbundna ögon, baklänges, eftersom han har koll på varenda liten krök och asfaltens alla rotutbuktningar.

– Och alla i kvarteret vet vilka vi är. Jag har försökt hitta andra ställen, men det här är idealiskt. Här kan jag ställa ifrån mig mina flaskor och jag vet att de är kvar när jag kommer tillbaka.

Först förbi Anderssons garageuppfart, den nyvaxade bilen, och så runda tomten med den oklippta gräsmattan.

Sedan raka vägen mot Tokyo, förhoppningsvis.